Little Ramona

Har ju inte bloggat så mycket på senaste tiden. Tappade suget en stund. Det som har hänt är väl att jag börjat hänga rätt mycket på gymmet. Iaf om man jämför med innan. Men minst två gånger i veckan. Sen innefysen två gånger. Så det jag gör om dagarna då jag inte jobbar är väl att träna. Vilket jag älskar. Jag tycker att det är kul på seriöst. Men det har jag väl alltid tyckt.

En kväll på Fysicalen så snackade några män om träning, så frågade den ena om varför inte hans fru hängde med och träna. (Eller antig att det var fru, eller någon kvinna iaf.) Svaret var "Nä, men hon är ju redan smal." Haha, riktigt smart svar kände jag där. De gånger jag vart på gymmet så ser man oftast tränade folk med mycket muskler. Sällan man ser en "Fet" människa. Så jag antar att inte alla tränar för att bli smala. Och det gör inte jag heller. Det finns faktiskt fler anledningar till att jag tränar.

1. För att bli starkare och uthålligare till crossen.
2. Det är roligt.
3. Det får min kropp och själ att må bra.

Så jag tränar alltså inte för att bli smal, inte för att gå ner i vikt. Jag går snarare upp i vikt av att styrketräna. Vilket jag inte ser som något dåligt. Vikt har ingen betydelse för mig. Bara det är muskler som väger och inte fett.

Träningsvärk sedan gårdagens ryggpass på gymmet iaf!

Rock out!

Var väl sådär. Ganska blött, lite gropigt på några ställen. Kallt och halt. Jag och Hopp ensama på hela banan. Var faktiskt lite kul. Fast det beror ju på vad man jämför med.

Har lust att lägga hojen på hyllan nu tills det har frysit på och banan återöppnas. För det är inte alls lika kul när man är blöt och kall, glöm inte kall!!! Fick köra lite utan brillor också. Vilket nästan aldrig hänt tidigare.. blåst i ögena.

Nä, gymmet är mitt nya hem nu.

Rock out!



Snyggt konstverk med gegga i ansiktet. Snyggt va?

Detta ljuva stycke vaknar jag till varje morgon:

NNMs sista deltävling för år 2011. Lite sorgligt. Men kul att Årsunda ställde upp en gång till att hålla i en tävling. Min favoritbana och allt. Som var lite ombyggd. Och ombyggnationerna var bara possitivt. Vågade dock inte testa dubbeln. Det får man väl göra på någon träning sen i framtiden. Tror vi blev 13st tjejer på grinden, och två "nybörjar" killar. Lite skillnad från 5st på grind i Woxna.

Startträningen gick faktiskt helt okej. Inga res, bara massa fokus på att bromsa så sent som möjligt. Men den nya kurvan var faktiskt sjukt svår. Helt platt, tvär och utan vall. Kom iväg näst sist ut på banan efter startträningen. Började med iaf ett lugnt varv. Sen började jag öka. Kom ikapp massor med folk. Fick upp rätt bra flyt. Tror jag körde hela träningen. Blev inte alls trött. Bara glad. Gick glädjerus helatiden genom kroppen.



Till första finalen så valde jag en plats till vänster på grinden. Vilket jag var typ ensam om. De andra trängdes på högersidan. Så att de skulle få ytter i kurvan. Jag själv sattsade på innern för att kunna trycka ut folk. Och då måste man ju självklart vara först då. Var sjukt fokuserad vid denna start. Min enda tanke var att jag skulle vara först av grinden och först till kurvan. Vet att jag var bra av grind, för jag såg ingen annan. Såg en hoj som drog förbi och var först till kurvan. Så tvåa i starten, inte illa. Men ingen minns en tvåa. Blev dock omkörd rätt snabbt. Tror jag placerade mig som sexa eller nåt. Låg ensam ett tag och körde. Så kom Erika Blom och körde förbi. Och jag hängde på bakom. Hon drog dock ifrån lite. Men helt plötsligt så dök det upp gulflagg och sjukvårdsflagg. Hon hade kraschat. Trist. Så jag låg nu i sexans ingemannsland igen. När det var 3st varv kvar så drog jag omkull skit klantigt i en kurva. I kurvan som jag vurpat i på träningen också. Fast lyckades hålla in kopplingen, men satt fast under hojen. Så tog ett jävla tag innan jag kom iväg. Så fick släppa om fyra förare kanske. Hann gasa om tre på det första varvet. Sen började jakten på Cathrine. Vilket jag misslyckades med. Kom i mål en halv sekund efter!!!!! Fuck. Men jag måste ha kört mitt snabbaste varv det sista. Gasade som aldrig förr. Varför gör man inte så jämt?









Mellan de två finalheaten så peppade jag mig själv massor. Intalade mig att jag skulle vinna och ta starten. Fanns inget annat på kartan.

Fick inte igång hojen i waitingzoon till sista finalen. Och då började folk som skulle välja plats efter mig att rulla ut.. så jag fick stress springa iväg med hojen. Så jag fick välja samma braiga plats till denna start. Men fick inte igång hojen nu heller!!! Och alla andra var på plats. Försökte, kickade, och kickade. Till slut fick grindkillarna hjälpa mig att springa igång hojen. Livsfarligt för hjärtat med det där innan en start. Men till slut så hoppa han igång. Pjuuu.

Så med puls i 220, såg jag 15sek skylten uppe. Slängde i tvåan, 5sek. Sen går allt i slowmotion. Jag tycker själv att jag är seg av grinden. Men ser ingen annan som kör. Jag hinner träna "Men hallå, kör då!" Så åker jag iväg. Gör ett perfekt utsläpp. Och växlingarna sitter perfa. Ser ingen annan. Bara en tom startkurva. Börjar väl drifta ut lite från innern, känner att det kommer en annan hoj in i sidan rätt långt bak på hojen. Men jag var så pass stark att jag höll mig kvar på hojen. Var nyttigt att få känna att lite närkontakt inte alls var farligt. Sen är jag först in i kurvan! Och ut ur den med.. Men blir sjukt ivrig när jag inser att det var jag som tog starten!! Så gasar på lite för ivrigt så jag får nå mångosladd och hojen byter helt riktigt och får stopp. Suck. När jag tänker på det just nu så täker jag att det var sjukt onödigt. Men just då så ville jag bara ställa mig upp med segertecken uppsträckta i luften, jubla, sedan gå in i depån igen. Haha.





Var faktiskt några andra som vurpade innan mig. Så såg Stina ligga kvar en bit bakom mig. Jag hade inge bråttom med att få upp och igång hojen inte. Pappa-Flink kom och hjälpte till att hålla hojen så jag kunde stå och kicka. För hojen var jätte svår att få igång nu med. Var iväg tvärsist. De som låg först måste vart nära att varva mig. Tror det tog ett varv för mig att komma ikapp dem som låg sist. En klunga på tre st. Sen tog jag inte ens i på hela heatet. Bara åkte runt, cruusande med ett leende på läpparna. Tror jag kom imål som tia-elva? Men jag var nog den enda som jublade så högt när jag kom i mål. Haha. Folk kollade konstigt på mig. Men jag jag fortsatte.

Jag har gjort framsteg! Och det jag ändrat mest är ju bara inställning. Alltså kan man komma långt på den. Nu kommer det alltid vara fullt fokus på race. Inge flamms i waitingzoon. Eller lite skitsnack skadar ju inte, men jag får aldrig sluta tänka vinnst.

Rock out!







Alla foton är tagna av Evelina Utter utom den delade bilden på starten, tror det var Jim Eriksson.

Ungefär ett år sedan på Isätra :)

Förhandsvisningen på fram och baksida.

Först av tio stycken träningspass med choachen Mac. Som jag sett fram emot. Och min motivation på hojen höjdes med ungefär hundra procent. Vilket säkert märktes på körningen. En annan har ju haft en eller flera tränare på sin sida i sexton år. Dock inom fotboll. Men det går att jämföras.

Var först på banan i vanlig ordning. Sen droppade pia in och vi var nu hundra procent tjejer på banan. Woho. Jag och Pia drog ut för uppvärmning. Banan var faktiskt riktigt fin. Regnet hade slätat så fanns ju lite pölar här och där. Som Fluff grävde bort. Efter ett varv så försvann Pia... spårlöst. Men jag tänkte väl att hon var uppvärmd. Så jag drog väl en nio varv kanske. Hade roligt med hojen på banan. Väl inne i depån igen så ser jag Pia som typ lastar in. Hojproblem. Så blev inge mer åka för henne. Synd. Hade vart nyttigt med lite race.

Tog snabb paus med vatten. Också meckade Mac lite med hojen. Trixade med gafflarna så det skulle bli lättsvängt. Åkte ut igen och hade en tjyvtjikande Mac lite här och där. Och man blir ju lite extra taggad om man vet att någon står och kollar. Hade flyt hela tiden, och hade sjukt kul igen. Blev ett långt pass med högt tempo. Utan att jag blev speciellt trött. Så vinkade Mac in mig för lite coachning. Btw, så gick det nu mera att svänga mycket lättare. Hejja.

Sög åt mig alla tips och trix och saker jag skulle tänka på som en svamp. Woho, feedback ftw! Sen vart det ju en klunk vatten och kedjesmörj.

Mer taggad än vanligt för träning så entrade jag Hovgårns ljuva bana igen. Och flytet kom ikapp mig direkt. Det var så kul att köra att jag kände inte att det blev jobbigt. Hade bra tempo även detta pass. Och med hjälp av alla tips så kändes körningen ännu bättre. Jag blir så glad. Till och med coachen var nöjd med min insatts och vi tackade för dagen.

Tänkte först ut en sväng igen för att det var så kul. Men fastnade med Ekman och skit snacka lite om helgens tävling. Sen blev man kall och jag var ju redan så nöjd med dagen att jag övervägde att skita i sista passet. Man ska ju sluta när man är på topp.

Sjukt tacksam för hjälpen Mac!

Rock out!

                                

Foto: Eve U. (Men för att ni inte ska tröttna på att jag lägger ut samma bilder så klippte jag och klistra lite. Hoppas det inte gör något Evelina. Länkar ju ändå till dig.) :)

Riktigt fina bilder tagna av motocrossfotografen Evelina Utter.

Efter många om och men så begav vi oss till "Sveriges bäst preppade bana", som det så fint står på Uringebanans skylt när man åker in till depån. Och inte för att jag har kört på alla Sveriges banor. Men denna bana var fan i riktigt fin skick. Den går enkelt in på min topp fem lista av roligaste banor jag kört. Riktigt rolig sandbana. Sådär perfekt mjuk. Mjukare än Årsunda med ändå hårdare än Brovallen. Underbart.

Var dock inte så taggad denna dag. Kanske för att Pia inte kunde följa med som det var planerat först. Vilket var riktigt synd. Kan tänka mig hur kul vi skulle ha haft ihop.

Banan var sjuuukt slät på uppvärmningen. Kändes som att man kom till ett race. Fast det är ju så man vill att dagen ska börja på en sandbana. För man vet att det kommer sluta i stalp och spår senare. Körde lugnt och försiktigt för att orientera mig. Och jag brukar ju vara lite småseg på att minnas hur banor går sådär efter något varv. Men tror det blev ungefär tio stycken uppvärmningsvarv. Vilket tyder på att jag tyckte banan var skit rolig. På ett race så kanske det blir ungefär 8-9st varv på ca 20min. Och nu så körde jag ändå rätt sakta med tanke på orienteringen. Så lär ju ha kört dryga halvtimmen. Och jag ville bara köra varv på varv för att det var så kul.

In och dricka vatten. Vilket behövdes denna vackra soliga höstdag. Sen ut rätt snabbt igen för att ge sig de ljuva sandkurvorna igen. Andra passet gick nog bäst. Var faktiskt lite taggad nu. Eftersom det var så roligt. Men jag måste erkänna att jag hade svårt med att få flyt. Lyckades hoppa en av platåerna på uppvärmningen och jag fortsatte även det här passet. Fanns några andra platåer som jag hoppade lite i, men inte hela. Fegarn som man är. Kurvorna gick inte alls bra. Eller jag körde inte bra i dem. Bromsade på tok för tidigt och gasade väl elva miljoner gånger innan jag var ur. Suck. Fick bara till vissa. Och då var det sådär sjukt roligt som det bara kan vara när man tar en sandkurva.

Banan var så kul att när man börja känna sig lite för trött och tänkte åka in så gjorde man aldrig det för man tänkte ju att nää, men ett varv till. Det är ju så roligt. Och när man tänker så, så ska man egentligen åka in. För annars så vurpar man i första kurvan. Haha. Drog några sånna tröttvurpor. Sen fick man kicka och då blev man ju ännu tröttare.

Med tiden så blev banan svårare och svårare. Och jag körde sämre och sämre. Kände så iaf. Hade behövt någon att tampas med för att få fram lite vilja. Blev väl en fyra, fem pass totalt idag. Vilket var bra. Behövde träna på sand som trött till helgens tävling.

Men jag behöver träna mer sandkurvor! För jag hittade lite folk som jag körde jämt med på rakorna, men faila på kurvorna. Några gånger så blev jag omkörd i en kurva, men kom ikapp och körde om på rakorna. Då tittade de konstigt på mig och körde om i nästa kurva. Haha.

Rock out!

Lite stalpig sandkurve bild från Woxna. Foto: Evelina Utter